jag älskar...
Radio, nej inget för mig. Reklam är bara inte min grej.
Dagens hits och gamla dängor, hellre tuggar jag på någons leriga kängor.
P3 funkade ett tag, och är faktiskt något som håller än idag.
Men P3 spelar ju inte bara min musik, dessutom är intervjuinslagen ibland tråkigare än ett lik.
Men genom Spotify har jag upptäckt så mycket nytt, och många gånger verkligheten flytt.
Spotify ,Spotify, du är min räddning.
Åh, älskade Spotify.
no getting over
trots avståndet. trots att det gått en tid. trots detta nya... du finns i mina tankar, jag kan inte hjälpa det.
bra jobbat vic...
Can you get to my thought
Can we promise we won't let go
All the things that I need
All the things that you need
You can make it feel so real
Cuz you can't deny
You've blown my mind
When I touch your body
I feel I'm losing control
Cuz you can't deny
You've blown my mind
When I see you baby
I just don't wanna let go
When you're gonna stop breaking my heart
Don't let go
Don't let go
Jag vet vad jag vill eller vet jag verkligen och får jag ens välja min vilja?
Har du pojkvän? Nähä, så du är singel? tyckasyndomblicken Men du hittar säkert nån snart. Eller nej, man ska inte leta, dom kommer till dig jadå det gör dom du behöver inte oroa dig du ska se att du träffar någon snart ja jösses du har ju lång tid på dig. Men ja, visst samtidigt är det väl alltid så att man vill ha någon.
Vill man?
Jag vet att jag läste eller hörde en gång att Alla kvinnor är i exakt det förhållande de vill vara i. undrar om det påståendet är giltigt för kvinnor som inte har ett förhållande också? vill man vara singel om man är det? Typ undermedvetet.
kanske man bara inte är redo.
Kanske man bara inte har hittat någon.
Ja, shit! det är en så sjuk grej tycker jag... många gånger frågar folk mig "jaha, hur KOMMER DET SIG att du är singel då?" "ööh, jag har väl bara inte träffat någon just nu?" Och det är inte ett accepterat svar!!! OJ, ja det är ju verkligen som att folk går runt och tror att det är ett VAL man har gjort. nej jag är inte intresserad??? klart man är, eller?
nä visst alla kanske inte är det. men Jo om man träffar någon som det känns rätt med så är det väl klart att man är intresserad. Make it work liksom.
Vad tusan, det handlar inte om att välja, visst? Det handlar väl om kärlek? det hoppas jag allra innerligast. !!!.
ord och ord och ord och det finns ett ord som stavas impulsiv
Om kärlek vore en tunna full med vatten så skulle jag ta en skopa och kasta ut för ett stup.
Sen står du där nere med ditt paraply och tror att det regnar.
Tänk vad mycket mer man ser om man bara lyfter blicket lite.
Man ser inte bara allt ur ett helt nytt perspektiv, man ser även en helt annan del av sanningen.
Allt är ju det. Delar av sanningen.
Jag tror faktiskt inte att något kan vara falskt. Det är omöjligt, helt och hållet - ja.
Antingen är det bara vatten i mitt glas eller också är det något helt annat.
Exempelvis så skulle det kunna vara kärlek.
jag vill att du ska!
BUBBLAR
Jag skulle byta alla himlens färger mot din kärlek.
mot din kärlek
när som helst.
och då ska du veta att himlen är det finaste jag vet
du ska veta att jag älskar himlens färger
varje dag.
dela min dröm med mig
Kärleken är evig. Och död.
Jaså, du kikar in här? Hur kommer det sig? Jag trodde att kärleken hade dött. Tron på kärleken framförallt. Här finns ingenting längre i alla fall. Här är det tomt. Ett tomt svart hål utan värme.
Naturligtvis hoppas jag. Jag hoppas att det i framtiden blir ändring. Att regnet ska komma tillbaka efter torkan. Ge näring åt nya grönskande vidder och vackra blommor. Men just nu har jag svårt att tro. Just nu verkar horisonten längre bort än vanligt.
Mina underbara tankar om kärlek ligger på lur någonstans i botten av mitt undermedvetande, utan att bubbla upp till ytan.
Eller nej, riktigt så illa är det inte. Det finns bubblor som slipper upp. Som spricker och delar med sig av den mest fantastiska doft. Men de är mina bubblor. För små att dela med sig av. Mina bubblor på insidan för det verkar inte vara någon som vill ha dem. Inte just nu.
Mina röriga underbara tankar...
det mest frustrerande är att jag inte kan överföra mina känslor på någon annan. det är verkligen ingen annan som förstår det här stora som tar upp mina tankar och fyller mitt hjärta. och det får mig att känna mig så brutalt ensam. att jag inte har någon att dela detta med.
det skulle varit du. jag vill dela detta med dig! men vi ses aldrig igen.
kanske kommer jag aldrig ge upp hoppet, om att en dag träffa dig igen. och det gör så ont. ångest. att jag kanske får leta förgäves. jag både vill glömma och inte - svårt att förklara. vill glömma för att det gör ont. vill inte glömma för det var det finaste jag upplevt.
"I'm in love with a fairytale, even though it hurts". åh, ni ANAR inte hur otroligt jäkla mycket den textraden stämmer överens med mina känslor just nu. för det var en saga, det var det verkligen! en så himla vacker saga... och jag är inte alls ledsen att den inträffade. man skulle ju kunna tänka sig det, eftersom den antagligen inte får någon fortsättning. inget "lyckliga i alla sina dar". men min kompletta glädje att få ha upplevt något så underbart fint, den är oslagbar.
visst, jag önskar att det fick en fortsättning. men om man ser det som att nu kan ingenting förstöra det som var vårt. vår korta stund. jag kan inte bli besviken, om du skulle ha visat dig vara någon annan än den jag först trodde. inga förväntningar kan jag ha på dig som du sedan inte uppfyller. inget som kan gå fel och sedan få minnet av oss att bli ett dåligt minne. nu är det bara bra.
jag blir galen. finns det någon som kan förstå detta?
men även om det finns det. även om någon förstår hur jag känner och tänker, så kommer det inte betyda lika mycket för någon annan som för mig. därför känner jag mig så ensam!
ja, där har vi anledningen till min depression.
min ensamhet.
den vackraste av alla sagor
och jag kunde se in i framtiden. se mig själv säga "jag älskar dig".
ni förstår inte lyckan inom mig. den är obeskrivlig. knappt jag förstår.
♥
love foolosophy
men jag lägger inte ner för det. klart jag har åsikter om kärlek ändå. alla har rätt till kärlek, som jag tidigare sagt!
idag funderade jag över hur kärlek kan ta slut. bara ta slut liksom. aldrig finnas mer. men visst, allt som har en början har väl även ett slut.
viss kärlek kanske är "tills döden skiljer oss åt", men ibland tar nog kärleken bara slut. och inte var den mindre intensiv för det!
rädd för kärleken
Jag vågar inte bero på någon så mycket, eftersom jag är så otroligt rädd för ensamheten.
Jag är van att endast lita på mig själv, att bearbeta mina egna problem och att själv ta mig ur deppiga perioder. Tänk om jag skulle ha någon annan att luta mig emot. Någon som jag kunde älska och som kunde älska mig tillbaka. Naturligtvis är jag nyfiken på det. Naturligtvis vill jag uppleva det. Men jag vågar inte.
Tänk om jag blir kär och personen som är objekt för min kärlek inte älskar mig tillbaka? Eller slutar älska mig en dag.
Jag är rädd att jag blir ensammast i världen då.
Så jag stöter bort vad som kan vara det finaste som finns. Vad som kan vara det jag mest av allt längtar efter och kanske även behöver. På grund av rädsla.
Jag brukar inte vara feg för att testa nya grejer. Är sällan rädd. (Okej, lättskrämd men det är inte samma sak).
Men när det gäller kärlek är jag hur mesig som helst.
Tänk att jag är rädd för kärlek.
Det finns faktiskt rosa moln
Ja.
Min egen kärleks plats
Här inne är luften annorlunda. Det kan man både se, dofta och känna. Här är det som om luften i sig hade liv. Faktum är att allt här inne verkar levande.
Här inne är man ensam om att höra alla ljud. Det jag hör här inne kan ingen annan höra. Och ingen annan kommer någonsin att höra det och ingen annan har någonsin hört det.
Här inne existerar endast minnet av världen utanför. Världen i sig finns inte längre, och inte heller allt vad den innebär. Och där ute existerar inget av det som finns här inne.
Här inne står allt still. Som vore det mycket större än vad det är. Som vore rörelser onödiga. Överflödiga. Här flödar stillheten av liv. Här finns lugnet och harmonin.
Kärlekens plats, kallar jag den. Min egen kärleks plats. Här är jag ensam och just då är det här bara mitt. För jag är en del av det. Det som är här inne. Jag kommer från en annan värld, men så fort jag stiger in här, så hör jag inte hemma någon annanstans.
Här finns bara lugnet. Hit hör bara kärleken. Här existerar inget annat än liv. Egentligen kommer inget hit, som inte redan finns här.
Att ta med sig något härifrån vore att förstöra det. Inte ens ett minne, en bild. Att ta med sig något hit vore att inkräkta. Inte ens en tanke eller en doft. Inget som inte hör hemma här.
En dag, om jag hittar dig, ska jag visa dig den här platsen. Och du ska känna, precis som jag, att vi hör hemma här. Det är min dröm. Att hitta någon jag kan ta med hit. Ta med mig till min egen kärleks plats.
Nästan från mitt tal om kärlek
Kärlek. Vad är det för något? Alltför individuellt för att kunna definieras?
Kanske ingen definition krävs.
Nej precis, jag tror inte att man behöver sätta ord på kärleken för att kunna uppleva den.
Kärlek är oberoende av tid och rum. Kärlek är gränslös, villkorslös.
Kärlek är det starkaste.
Nederbörd och dimma
- När snön lägger sig vit över taken, lyser upp kalla vinternätter. Tynger granar och knarrar under fotsteg.
- När regnet faller ner från himlen. Smattrar mot fönsterrutan innan jag somnar. Rinner längs gatorna och sköljer bort allt gammalt och äckligt. Paraplyer som höjs mot skyn och som är så mysiga att gå under.
- Det magiska över hagel, som studsar upp från marken. Som ofta kommer helt plötsligt och försvinner lika snabbt.
Och dimma. Som jag älskar dimma. Trolsk, mystisk, romantisk, fascinerande, sagolik.
Jag älskar....
stackras den här bloggen. den är inte lika populär min vanliga blogg. som i och för sig är svår att slå... men ändå! jag trodde att fler var intresserade av kärleken. men sen uppdateras ju den här bloggen inte lika frekvent heller.
imorgon ska jag hålla tal om kärleken på svenskan. i koppling till romanen "Mina Drömmars Stad" av Per Anders Fogelström. bra bok! i alla fall så långt jag har läst... japp, jag har inte läst ut den ännu.... inte bra alls. och inte skrivit talet. och inte övat talet, uppenbarligen. och inte heller hunnit öva på varken rättskunskapstalet eller redovisningen i idrott och hälsa.
....kärlek var det ja! vad kan jag skriva? det finns så mycket att säga om kärlek och inte är det lätt. jag kanske kan skriva lite om vad jag älskar? bara några saker i alla fall!
- drömmar
- jul
- snö
- mörk choklad
- att spela fiol
- att dansa
- min ängel
- min fågel
- min familj
- himlen
- några få vänner
- smink
- stardoll
- att skriva
- film
- film
- film
- filmmusik
- musik överhuvudtaget
- Paris
- rosa (färgen)
Fel sorts kärlek
Måste du älska mig? Varför älskar du mig? Jag älskar ju inte dig och nu får jag dåligt samvete. Jag vill inte att du ska älska mig, okej? Jag vill inte tänka på det, men jag kan inte låta bli, för det enda jag hör är din röst.
– Jag älskar dig.
Det var så du sa, och vinden blåste lite i ditt hår och du log ett osäkert men genuint leende. Och dina ögon, dina genomträngande, vackra gröna ögon tittade rakt på mig. Solen sken och himlen var fånigt klarblå när det egentligen borde ha regnat stora sorgsna regndroppar.
– Tack, svarade jag och tittade bort när tårar bildades i mina ögon. Jag både menade det och var ironisk, för visst, det var något jag borde bli smickrad av. Att vara älskad, det är väl det alla vill? Men bara inte av dig.
Nu sitter jag här, i fönstret. Först nu har regnet kommit och jag kan knappt se ut. Jag borde vara lyckligast i världen, det säger alla. För alla vill vara älskade av dig. Du råkar vara allas dröm, allas utom min. Jag har ju känt dig så länge jag kan minnas.
– Känner du honom?
– Är han din pojkvän?
Så sa de, mina nya klasskamrater, första gången de såg dig.
– Åh, ni passar perfekt ihop, jag önskar bara att jag var du.
– Du borde vara lyckligast i världen!
Jag såg på deras drömmande blickar att de fantiserade om att vara jag. Jag log för mig själv och kände mig faktiskt lyckligast i världen, även om det inte var som de trodde.
– Vi är bara vänner, sa jag och vinkade åt dig igen.
De fnissade med varandra och blinkade åt mig, visade att de nog förstod. De förstod att vi allt var mer än bara vänner, om inte än, så snart.
Jag suckar. Vad barnslig jag var då, jag hade bara blinkat tillbaka åt dem innan jag gått därifrån. Jag ville att de skulle missförstå allt. Jag visste att jag blev mycket mer spännande och intressant om de trodde att jag var kär i dig. Jag var aldrig kär i dig, det är jag inte nu heller.
Love is, and Love is not
My feelings are lost
they crawled in under the bed
can't wait to say goodbye
to a long-loved friend
can't close my eyes
before I die
because I can not stay
in love with you under the bed all night.
