främling

Förstår det inte,
helt plöstligt är känslan där igen och jag kan inte få dig ur mina tankar. Inte så att jag försöker... men du dyker upp, hela tiden.
Dig i mina tankar gör mig lycklig på något vis.

från begynnelsen till evigheten

Hennes ögon som de grånade träden vid den öde vägkanten och de mörka löven som glömt värmen från solens strålar. Följer. Hans händer så grova, härdade av tungt arbete och smorda sedan länge av smuts - ännu flinka över gitarrens strängar. Förför. Hennes sinne, fördunklat av världens smärta och färgat av omtanke och kärlek. Avgudar. Hans breda axlar och starka armar byggda av tryck från ansvar och förväntningar. Omsluter. Hennes späda midja, betraktad av hungriga blickar och dold under lager av ångest och rädsla. Fångar. Hans blick som sällan befinner sig inom horisonten, fylld av minnen och ärrad av med tiden läkta sår. Fastnar vid. Hennes mjuka läppar, oskuldsfulla blott under den av betraktare utslitna ytan. Rör. Hans av sanden slipade kind, som smekts av havets alla vågor.

vad tycker ni? vad tänker ni? dela med er!

finaste!!!
Ni är ju ändå en del som kikar in här! Har ni texter om kärlek? Skulle vara så väldigt roligt och intressant om ni kunde maila dem till mig alternativt skicka dem via en bloggkommentar så att kan jag publicera. Har ni kanske tips på en ny Prince Charming? VAR INTE FEGA!

Spread the word! Spread the love!!!

MIN MAIL! [email protected]
Pssssssssst - för att kommentera ett inlägg kan ni klicka på inläggets rubrik i listan här till höger! Under "senaste inläggen" alltså. Lite oklart, jag vet. Men nu är det så. Puss.

the verdict

Jag vet inte om jag vill ha en kille med en funktionell jävla jacka.
Som plockar undan, bryr sig om.
Som tränar och är motiverad i skolan.
Kanske är det bättre med en man som har lite slitna skor,
som duschar varje dag men inte tänker på sitt hår.
Som lyssnar på bra musik och som inte vet någonting
men bara är bäst på att hålla om.

Du älskar mig

Idag sa du att du älskar mig. Solen sken och himlen var klarblå. En lätt bris tog tag i ditt hår när du log mot mig. Det var ganska tyst runtomkring oss, det enda vi hörde var några småfåglar kvittra i ett buskage. Dina snälla gröna ögon såg på mig och det du nyss avslöjat ekade i mitt huvud och gav mig magont.


 

Jag var på väg mot basketplanen. Jag gick dit ganska ofta för att öva. Det var alltid på kvällen, jag tyckte om att öva ensam, och på kvällen brukade det inte vara någon annan där på basketplanen. Jag skulle bli basketproffs, det hade jag bestämt efter att vi hade lärt oss tekniken på en gympalektion i skolan. Så ofta jag kunde gick jag dit för att öva, för jag ville bli bäst. Det var tredje gången jag kom dit när du satt där. Du såg ut som om du väntade på någon, kanske var det mig du väntade på. Jag har aldrig varit speciellt blyg så jag gick fram till dig och hälsade, tänkte att så farligt var det väl inte om jag inte alltid övade ensam.
”Tycker du om att spela basket?”, frågade jag.
”Inte direkt, men vi kan spela lite om du vill”, svarade du.
Så blev det. Vi spelade ett bra tag och du var mycket bättre än mig.
”Ja, men killar är bättre än tjejer på sport, så är det bara”, sa du.
”Nej, det är bara för att du är längre”, svarade jag och blev lite sur.
Vi spelade aldrig basket igen och jag gav upp mina drömmar om en karriär i NBA. Istället satt vi på en bänk vid sidan om basketplanen och pratade. Du berättade att du brukade komma dit för att tänka och få vara ifred. Båda hade vi kommit dit för att få vara ensamma. Egentligen tyckte ingen av oss om att vara ensam så vi hade inget emot att bli störda. Vi pratade om allt och inget och ibland satt vi bara tysta utan att tycka att det var pinsamt. De första kvällarna hade jag med mig min basketboll för att ha en anledning att gå dit, men det var ganska fjantigt egentligen för både du och jag visste att vi båda kom dit för att träffa varandra.
När vintern kom började vi träffas hemma hos varandra eller gå på bio istället. Det kändes naturligt redan från början mellan oss och vi blev snabbt riktigt nära vänner.

 

Nu sitter jag här i mitt fönster och tänker på dig och på vad du sa innan. Jag försöker förstå varför du sa att du älskar mig. Det jag alltid tyckt om med dig är att du är kille och jag är tjej och vi skulle kunna vara kära i varandra och bli tillsammans, men vi har alltid bara varit vänner utan att ens tänka så. Klumpen i magen känns oändligt stor och jag har stängt av min mobil för jag måste få tänka klart innan jag kan prata med dig. Just nu känns det som om vi aldrig kommer att kunna vara vänner igen och jag kommer sakna dig så oändligt mycket. Du har varit min vän i snart sju år och ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort utan dig. Det låter som en kliché men det är helt sant.


 

”Åh, kolla in den snygga killen där borta!” sa Johanna och pekade på dig.
Du stod och pratade med en av dina kompisar och jag hade faktiskt aldrig riktigt tänkt på hur du såg ut. Så tittade du åt vårt håll, log och vinkade åt mig.
De tre tjejkompisar som jag satt och pratade med tittade på mig och gjorde stora ögon.
”Känner du honom?”
”Åh, är han din pojkvän, varför har vi inte fått träffa honom tidigare?”
”Vad söt han är, ni är verkligen det perfekta paret”.
”Nej, vi är bara kompisar”, svarade jag och log tillbaka mot dig.
Mina kompisar fnittrade och blinkade åt varandra precis som om de förstod att vi allt var mer än bara kompisar.

 


Nu när jag tänker tillbaka på det så skäms jag nästan lite. Vad fånig jag var! Jag ville verkligen att de skulle tro att vi var ett par och jag trivdes när jag såg avundsjukan lysa i mina kompisars ögon. Det hade varit mycket bättre att inte låta dem tro att du var min pojkvän. Nästan varje dag sedan dess har mina vänner tjatat på mig om att de vill höra en massa om mig och min pojkvän. Jag har aldrig ljugit men jag har heller aldrig försökt tala om sanningen. Till dig har jag alltid sagt hela sanningen, det finns verkligen ingenting som jag inte skulle berätta för dig. Men nu, nu känns det som om du är flera mil borta. Tårarna bränner bakom ögonen.

 


Jag tänker tillbaka på för tre timmar sedan. Vi hade mötts utanför min skola precis när jag slutat och bestämt oss för att ta en promenad i det fina vädret. Efter ett tag stannade vi för att titta ut över en fin liten sjö.
”Jag älskar dig”, sa du och tittade rakt på mig.
Solen sken onödigt mycket och himlen var äckligt blå när det egentligen borde ha regnat stora sorgsna regndroppar. Vinden blåste lite i ditt hår och det kändes som en scen i en film, en riktigt overklig film. Du log ditt varma leende som annars får mig att må så bra. Då fick det bara mig att må illa och det var så tyst att det kändes som om du skrikit ut att du älskar mig så högt du kunde.
Tio sekunder senare var jag nästan utom synhåll för jag hade flytt direkt. Sprungit så fort benen bar mig och jag satte säkert världsrekord i etthundra meter löpning.

Så går det upp för mig, jag älskar faktiskt dig också. Jag är inte kär i dig, men jag älskar dig som min vän. Jag hoppas och hoppas innerligt att det var det du menade också. Ju mer jag tänker på det så övertalar jag mig själv att när du sa att du älskar mig så menade du som en vän. Jag hade faktiskt bara sprungit därifrån utan att ge dig en chans att säga något mer. Jag hade stängt av min mobil och låst in mig på mitt rum och satt på musik på högsta volym så att du inte skulle kunna få tag på mig. Kanske hade du ringt på min dörr? Kanske hade du försökt nå mig via telefon?
Jag kastar mig ut genom dörren och lika snabbt som jag sprang hem till mig springer jag nu hela vägen till dig. Jag bankar och bankar på din dörr men ingen öppnar. Nu kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre och jag gråter hejdlöst. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte tänka, det känns bara som att jag har förlorat dig. Jag fortsätter springa och nu styr stegen mot basketplanen. Redan innan jag kan se dig vet jag att du sitter där på bänken. Du ställer dig upp och omfamnar mig och när jag ser på dig förstår jag precis vad du menade och jag vet att du förstår mig också. Vi börjar skratta precis samtidigt, av glädje och lättnad.
”Jag älskar dig, som en vän”, säger jag till dig och ler.
”Jag älskar dig också, som en vän” svarar du och så börjar regnet ösa ner, glittrande och svalkande droppar.

 


Önskar jag bara kunde släppa hela grejen, men vem kan? Mon petit copain.

I’d want a boyfriend with an ugly eighties haircut


Glorious smile and tender eyes


A touch that’d make me shred, even with his rough hands


He’d wear vintage, basic and loose fit


Bad sense of humor and exquisite taste in music are things we’d have in common


He’d - as in old classics - make me feel like a woman


He’d be warm and let me in, into his mysterious mind


He’d never fake anything, always be himself


To feel better, he’d only have to look at me

To make him feel better, I’d bake him cakes


We’d love to spend whole days just laying around, tanning, laughing, sleeping


I’d tell him everything, the whole truth


He’d know to keep his mouth shut in the morning and we’d both enjoy silence


If we’d ever argue or have misunderstandings, we’d have a special song, that we’d promise mustn’t be abused, and we would play it to each other as a reminder of us or as a way to say “I’m sorry”, we’d also use the song if we needed the other one’s help with something, ou pour indiqué l’importance de quelque chose


Nous parlerions français de temps on temps


We’d create our own little world


We’d escape with nothing in our pockets but love


i min egen väg

Varför blir det alltid så här? Alltid alltid alltid varje gång. Har svårt att släppa in människor. För liksom, vem skulle kunna gilla mig? Jag är inget att ha. Så är det bara. Kommer du för nära så puttar jag bort dig. För antagligen har du bara en dum baktanke. Så jag skyddar mig själv från att bli sårad. Eller så har du fått för dig att jag är något att ha, men det kan ju omöjligen stämma, så då gör jag dig bara en tjänst.

Kommer dö ensam om det ska vara så här. Vem ska bryta sig igenom? Finns det någon som orkar det? Är det ens värt det...?

Borde sända iväg mitt försvar. Låta det ta semester. Men jag vågar inte, jag är för svag.

det var inte vi bara

Kärlek är så jävla lättillgängligt, alla vill ha, det är bara att ta liksom. Men så är det något som känns nästan förutbestämt ibland eller i alla fall bara helt omöjligt att medvetet påverka. Det går liksom inte att välja när, var, hur. Vem.

Man går med tomma händer och hoppet inom sig. Vandrar och fortsätter fast man sliter ut sina skor. För hjärtat säger att det är så.

Det kan sträckas ut händer och kanske finns det de som tar dem. För en stunds vila, en chans att slippa gå mer. Men det spelar ingen roll för låtsad kärlek är inte för evigt. Så man måste fortsätta igen.

Så man går förbi de öppna dörrarna för man vet att äkta kärlek går inte att förneka. Hjärtat säger att det är så.

Någon sa - det är dig jag vill ha.

Det kan vara

en tanke bara

eller ett helt liv.

Det som gör mig till dig och dig till henne och honom till oss, vi till varandra och alla andra.

och jag ser henne på tv

i en film

hennes liv är allt jag fruktar, allt hon har är min värsta mardröm

men - en sak.

just då. jag vill vara henne. min högsta önskan är helt plötsligt att vara henne. det finns inget annat jag vill så innerligt som att ta hennes plats. just då.

inser vad jag vill. vad min längtan är och... och...

ja, just då och just nu och alltid. inget annat är så betydelsefullt

Säg mig sanningen, sanningen om kärlek

Ibland tänker jag att jag är trött på det. Leta och leta utan att hitta något. Ibland nästan glömma vad det är jag letar efter och framförallt varför. Det är då jag tappar tron. Tror inte längre på kärlek.

Så ändrar jag mig och tänker att det är det här som är roligt. Flirta. Prata. Träffa människor. Leta utan att försöka hitta. Att jag egentligen inte vill hitta, för då tar allt det här slut. Så tror jag än mindre på kärlek.

Kanske vill jag, kanske vill jag inte. Kanske måste kärleken själv övertala mig. Hitta mig och dra över mig till andra sidan. Till andra sidan där man inte tycker om att leta. Andra sidan där man är lycklig och trivs.

Det finns så mycket jag längtar efter. Varför ska vägen dit vara så otroligt krånglig nästan jämt?

Vad jag med all säkerhet är trött på är att vänta och se.




kär i en stad

Ja, jag älskar Göteborg. Idag blev jag kär i Göteborg. Aldrig insett det innan, men nu ser jag allt det vackra. Det mysiga. Stämningen.



...eller nej.
inte så där heltplötsligbarapangbom. det smög sig på - änna.

Syskonkärlek på riktigt

kanske har jag satt för stor press på kärlek. det måste faktiskt inte vara så komplicerat. mer lättsamt kan man ta det, utan att bli besviken ens, för det är faktiskt lika fint ändå. finaste som finns.

jag älskar min bror förresten. han är nog den finaste jag vet. ska säga det till honom. för när jag tänker efter så skulle jag inte välja någon i hela världen framför honom.

Niklas
Kille med större och härligare leende får man verkligen leta efter!


Att drömma om kärlek

YES JAG ÄR INTE ENSAM!!!!!!

Odefinierat.

Jag tvivlar många gånger på kärlek. Jag vet faktiskt inte om jag tror på kärleken. Ibland gör jag det. Inte alltid. För ärligt talat, vad är det? En känsla? Skulle ju lika gärna kunna vara illusion då. Svepskäl. Omskrivning.

Om du tänker på någon du älskar. Vad älskar du med den personen? Är det småsakerna man älskar som är kärlek? Typ, hur du alltid skär bort skalet på gurkan, hur du kisar med ögonen när du ler, hur du biter dig i läppen när du försöker hålla inne något du inte borde säga. Är det kärlek?
Eller är det kanske, du får mig att skratta, jag känner mig trygg hos dig. Något sånt?

Jag vet faktiskt inte... ibland tror jag verkligen att det bara är en omskrivning. Behov. Begär. Bekvämt. Bekräftelse. Tygghet. Slippa ensamhet.

Så tänker man på olika filmer. Att det skulle finnas en person som man verkligen hör ihop med. Vad tragiskt om man aldrig träffar den personen då. Samtidigt så oändligt vackert om man gör det. Eller? Om det är förutbestämt, då fick man ju inte välja själv, är det kärlek då?

Saken är ju den att kärlek inte är en definierad term.

Det är accepterat att inte tro gud. Tabubelagt att inte tro på kärlek.


Förälskad

För något år sen skrev jag denna som skoluppgift



Förälskad, har ont i magen

In på toaletten, ansiktet i vatten

Undviker tankar om dig på dagen,

ofrivilliga drömmar om dig på natten

Gömmer hjärtat under sängen

Ögonen vill slutas, inatt låg jag vaken

drar ett skämt, missar poängen

allt jag äter har tappat smaken

Leendet och det rufsiga håret blont.

Inatt kryper jag in under sängen,

och har magont


Att jämföra

Första, andra eller tredje gången man blir kär. Det är lika nytt varje gång och det tar upp alla tankar. Jämföra går inte för det är så stora skillnader.

Jag gör ofta allting till en större grej än vad det är. Dagdrömmer och tänker och förstorar upp det. Men det är okej. Jag kan ju se det utifrån också. Det är nog viktigt.


? - ? - ? - ? - ?

JAG ÖNSKAR MIG EN VÄN SOM ÄLSKAR ATT PRATA OM KÄRLEK OCH KÄNSLOR. SOM KLARAR AV ATT ÄLTA DET I OÄNDLIGHETERS OÄNDLIGHET.

alla detaljer.

vad han sa, hur han sa det, när, varför, var. vad du tyckte, hur det kändes i magen. doften, ljudet, känseln, smaken, synen. allt. allt. igen och igen, för det finns ju verkligen inget bättre.

än att vara kär. vara förälskad. flirta. bli flirtad med. älska. känna något.

JAG ÖNSKAR MIG EN VÄN SOM FRÅGAR RAKT UT OCH SOM BERÄTTAR RAKT UT. UTAN ATT DÖLJA NÅGOT, INTE VARA BLYG. HUR MÅNGA TÅRAR GRÄT DU, HUR MÅNGA SEKUNDER I MINUTEN TÄNKER DU PÅ HONOM?

ibland tror jag att det bara är jag som tycker om att prata om sånt. ÄR DET BARA JAG????? varför är andra så ovilliga att berätta????? varför känns det som att ingen ställer tillräckligt många frågor när jag bara vill berätta och berätta timmar i sträck??????????????????????

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

ni kan prata om sex men inte om kärlek. jag är tvärtom. varför????


it's over

jag har bestämt mig

jag har satt punkt. kapitlet är avslutat. boken är stängd. när jag har bearbetat det tillräckligt mycket ska jag bränna boken. gräva ner askan. slut - slut - över - borta - nej tack.... och fan helvete.

ja, det tar lite på självförtroendet.

ja, lite ont sådär


jävligt kort saga.

halva sagan var i alla fall på riktigt. fortsättningen var bara min fantasi. det var lite som en gissningslek.

jag lovar mig själv här och nu att nej jag ska inte ångra något. jag ska inte vara bitter. jag ska komma ihåg det som var bra.
...
...
...

.....hjälp mig någon


två blir en

min mamma och min pappa är en person. de har vuxit ihop.

visst de bråkar. visst de verkar avsky varandra ibland.

 kanske är det för att jag alltid sett dem tillsammans. men jag tror faktiskt att de verkligen är en och samma nu


och jag tycker att det är så himla fint. som kan de läsa varandras tankar på något sätt.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0