Underbaratankar

Måste du älska mig? Varför älskar du mig? Jag älskar ju inte dig och nu får jag dåligt samvete. Jag vill inte att du ska älska mig, okej? Jag vill inte tänka på det, men jag kan inte låta bli, för det enda jag hör är din röst.
   – Jag älskar dig.
   Det var så du sa, och vinden blåste lite i ditt hår och du log ett osäkert men genuint leende. Och dina ögon, dina genomträngande, vackra gröna ögon tittade rakt på mig. Solen sken och himlen var fånigt klarblå när det egentligen borde ha regnat stora sorgsna regndroppar.
   – Tack, svarade jag och tittade bort när tårar bildades i mina ögon. Jag både menade det och var ironisk, för visst, det var något jag borde bli smickrad av. Att vara älskad, det är väl det alla vill? Men bara inte av dig.
   Nu sitter jag här, i fönstret. Först nu har regnet kommit och jag kan knappt se ut. Jag borde vara lyckligast i världen, det säger alla. För alla vill vara älskade av dig. Du råkar vara allas dröm, allas utom min. Jag har ju känt dig så länge jag kan minnas.
   – Känner du honom?
   – Är han din pojkvän?
   Så sa de, mina nya klasskamrater, första gången de såg dig.
   – Åh, ni passar perfekt ihop, jag önskar bara att jag var du.
   – Du borde vara lyckligast i världen!
   Jag såg på deras drömmande blickar att de fantiserade om att vara jag. Jag log för mig själv och kände mig faktiskt lyckligast i världen, även om det inte var som de trodde.
   – Vi är bara vänner, sa jag och vinkade åt dig igen.
   De fnissade med varandra och blinkade åt mig, visade att de nog förstod. De förstod att vi allt var mer än bara vänner, om inte än, så snart.
   Jag suckar. Vad barnslig jag var då, jag hade bara blinkat tillbaka åt dem innan jag gått därifrån. Jag ville att de skulle missförstå allt. Jag visste att jag blev mycket mer spännande och intressant om de trodde att jag var kär i dig. Jag var aldrig kär i dig, det är jag inte nu heller.