Idag sa du att du älskar mig. Solen sken och himlen var klarblå. En lätt bris tog tag i ditt hår när du log mot mig. Det var ganska tyst runtomkring oss, det enda vi hörde var några småfåglar kvittra i ett buskage. Dina snälla gröna ögon såg på mig och det du nyss avslöjat ekade i mitt huvud och gav mig magont.
Jag var på väg mot basketplanen. Jag gick dit ganska ofta för att öva. Det var alltid på kvällen, jag tyckte om att öva ensam, och på kvällen brukade det inte vara någon annan där på basketplanen. Jag skulle bli basketproffs, det hade jag bestämt efter att vi hade lärt oss tekniken på en gympalektion i skolan. Så ofta jag kunde gick jag dit för att öva, för jag ville bli bäst. Det var tredje gången jag kom dit när du satt där. Du såg ut som om du väntade på någon, kanske var det mig du väntade på. Jag har aldrig varit speciellt blyg så jag gick fram till dig och hälsade, tänkte att så farligt var det väl inte om jag inte alltid övade ensam.
”Tycker du om att spela basket?”, frågade jag.
”Inte direkt, men vi kan spela lite om du vill”, svarade du.
Så blev det. Vi spelade ett bra tag och du var mycket bättre än mig.
”Ja, men killar är bättre än tjejer på sport, så är det bara”, sa du.
”Nej, det är bara för att du är längre”, svarade jag och blev lite sur.
Vi spelade aldrig basket igen och jag gav upp mina drömmar om en karriär i NBA. Istället satt vi på en bänk vid sidan om basketplanen och pratade. Du berättade att du brukade komma dit för att tänka och få vara ifred. Båda hade vi kommit dit för att få vara ensamma. Egentligen tyckte ingen av oss om att vara ensam så vi hade inget emot att bli störda. Vi pratade om allt och inget och ibland satt vi bara tysta utan att tycka att det var pinsamt. De första kvällarna hade jag med mig min basketboll för att ha en anledning att gå dit, men det var ganska fjantigt egentligen för både du och jag visste att vi båda kom dit för att träffa varandra.
När vintern kom började vi träffas hemma hos varandra eller gå på bio istället. Det kändes naturligt redan från början mellan oss och vi blev snabbt riktigt nära vänner.
Nu sitter jag här i mitt fönster och tänker på dig och på vad du sa innan. Jag försöker förstå varför du sa att du älskar mig. Det jag alltid tyckt om med dig är att du är kille och jag är tjej och vi skulle kunna vara kära i varandra och bli tillsammans, men vi har alltid bara varit vänner utan att ens tänka så. Klumpen i magen känns oändligt stor och jag har stängt av min mobil för jag måste få tänka klart innan jag kan prata med dig. Just nu känns det som om vi aldrig kommer att kunna vara vänner igen och jag kommer sakna dig så oändligt mycket. Du har varit min vän i snart sju år och ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort utan dig. Det låter som en kliché men det är helt sant.
”Åh, kolla in den snygga killen där borta!” sa Johanna och pekade på dig.
Du stod och pratade med en av dina kompisar och jag hade faktiskt aldrig riktigt tänkt på hur du såg ut. Så tittade du åt vårt håll, log och vinkade åt mig.
De tre tjejkompisar som jag satt och pratade med tittade på mig och gjorde stora ögon.
”Känner du honom?”
”Åh, är han din pojkvän, varför har vi inte fått träffa honom tidigare?”
”Vad söt han är, ni är verkligen det perfekta paret”.
”Nej, vi är bara kompisar”, svarade jag och log tillbaka mot dig.
Mina kompisar fnittrade och blinkade åt varandra precis som om de förstod att vi allt var mer än bara kompisar.
Nu när jag tänker tillbaka på det så skäms jag nästan lite. Vad fånig jag var! Jag ville verkligen att de skulle tro att vi var ett par och jag trivdes när jag såg avundsjukan lysa i mina kompisars ögon. Det hade varit mycket bättre att inte låta dem tro att du var min pojkvän. Nästan varje dag sedan dess har mina vänner tjatat på mig om att de vill höra en massa om mig och min pojkvän. Jag har aldrig ljugit men jag har heller aldrig försökt tala om sanningen. Till dig har jag alltid sagt hela sanningen, det finns verkligen ingenting som jag inte skulle berätta för dig. Men nu, nu känns det som om du är flera mil borta. Tårarna bränner bakom ögonen.
Jag tänker tillbaka på för tre timmar sedan. Vi hade mötts utanför min skola precis när jag slutat och bestämt oss för att ta en promenad i det fina vädret. Efter ett tag stannade vi för att titta ut över en fin liten sjö.
”Jag älskar dig”, sa du och tittade rakt på mig.
Solen sken onödigt mycket och himlen var äckligt blå när det egentligen borde ha regnat stora sorgsna regndroppar. Vinden blåste lite i ditt hår och det kändes som en scen i en film, en riktigt overklig film. Du log ditt varma leende som annars får mig att må så bra. Då fick det bara mig att må illa och det var så tyst att det kändes som om du skrikit ut att du älskar mig så högt du kunde.
Tio sekunder senare var jag nästan utom synhåll för jag hade flytt direkt. Sprungit så fort benen bar mig och jag satte säkert världsrekord i etthundra meter löpning.
Så går det upp för mig, jag älskar faktiskt dig också. Jag är inte kär i dig, men jag älskar dig som min vän. Jag hoppas och hoppas innerligt att det var det du menade också. Ju mer jag tänker på det så övertalar jag mig själv att när du sa att du älskar mig så menade du som en vän. Jag hade faktiskt bara sprungit därifrån utan att ge dig en chans att säga något mer. Jag hade stängt av min mobil och låst in mig på mitt rum och satt på musik på högsta volym så att du inte skulle kunna få tag på mig. Kanske hade du ringt på min dörr? Kanske hade du försökt nå mig via telefon?
Jag kastar mig ut genom dörren och lika snabbt som jag sprang hem till mig springer jag nu hela vägen till dig. Jag bankar och bankar på din dörr men ingen öppnar. Nu kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre och jag gråter hejdlöst. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte tänka, det känns bara som att jag har förlorat dig. Jag fortsätter springa och nu styr stegen mot basketplanen. Redan innan jag kan se dig vet jag att du sitter där på bänken. Du ställer dig upp och omfamnar mig och när jag ser på dig förstår jag precis vad du menade och jag vet att du förstår mig också. Vi börjar skratta precis samtidigt, av glädje och lättnad.
”Jag älskar dig, som en vän”, säger jag till dig och ler.
”Jag älskar dig också, som en vän” svarar du och så börjar regnet ösa ner, glittrande och svalkande droppar.
I’d want a boyfriend with an ugly eighties haircut
Glorious smile and tender eyes
A touch that’d make me shred, even with his rough hands
He’d wear vintage, basic and loose fit
Bad sense of humor and exquisite taste in music are things we’d have in common
He’d - as in old classics - make me feel like a woman
He’d be warm and let me in, into his mysterious mind
He’d never fake anything, always be himself
To feel better, he’d only have to look at me
To make him feel better, I’d bake him cakes
We’d love to spend whole days just laying around, tanning, laughing, sleeping
I’d tell him everything, the whole truth
He’d know to keep his mouth shut in the morning and we’d both enjoy silence
If we’d ever argue or have misunderstandings, we’d have a special song, that we’d promise mustn’t be abused, and we would play it to each other as a reminder of us or as a way to say “I’m sorry”, we’d also use the song if we needed the other one’s help with something, ou pour indiqué l’importance de quelque chose
Nous parlerions français de temps on temps
We’d create our own little world
We’d escape with nothing in our pockets but love
Varför blir det alltid så här? Alltid alltid alltid varje gång. Har svårt att släppa in människor. För liksom, vem skulle kunna gilla mig? Jag är inget att ha. Så är det bara. Kommer du för nära så puttar jag bort dig. För antagligen har du bara en dum baktanke. Så jag skyddar mig själv från att bli sårad. Eller så har du fått för dig att jag
är något att ha, men det kan ju omöjligen stämma, så då gör jag dig bara en tjänst.
Kommer dö ensam om det ska vara så här. Vem ska bryta sig igenom? Finns det någon som orkar det? Är det ens värt det...?
Borde sända iväg mitt försvar. Låta det ta semester. Men jag vågar inte, jag är för svag.
Kärlek är så jävla lättillgängligt, alla vill ha, det är bara att ta liksom. Men så är det något som känns nästan förutbestämt ibland eller i alla fall bara helt omöjligt att medvetet påverka. Det går liksom inte att välja när, var, hur. Vem.
Man går med tomma händer och hoppet inom sig. Vandrar och fortsätter fast man sliter ut sina skor. För hjärtat säger att det är så.
Det kan sträckas ut händer och kanske finns det de som tar dem. För en stunds vila, en chans att slippa gå mer. Men det spelar ingen roll för låtsad kärlek är inte för evigt. Så man måste fortsätta igen.
Så man går förbi de öppna dörrarna för man vet att äkta kärlek går inte att förneka. Hjärtat säger att det är så.
