Underbaratankar

Min tankar står stilla. Det finns så mycket jag har tänkt på att jag vill säga dig men jag får inte fram ett ord. Jag är rädd att säga fel saker. Att det ska bli fel mellan oss. Det är det sista jag vill! Jag vill bara att du ska tycka att jag är rätt. Rätt, rätt, rätt! Jag vill så mycket, så otroligt mycket, och det kväver mig. Jag blir så frustrerad och låst av att inte våga säga någonting. Och så drabbas jag av panik över att det också ska vara fel.

Själv står du bara där och ler. Lugnt. Tyst. Granskar mig. Inte kritiskt. Men verkligen granskar mig. Ser mig. Som vore du den första som någonsin såg mig. Kanske är du det. Och jag känner mig sedd. I din blick finner jag lugnet. Vad har jag att oroa mig över som du inte har? Du kan inte läsa mina tankar mer än vad jag kan läsa dina. Så jag ser på dig för den du är. Ser bortom allt det där som jag tycker. Ser bortom mina förväntningar på dig. Ser bortom mina föreställningar. Ser den person som kanske är lika osäker på mina förväntningar som jag är på dina tankar. Ser någon som söker kärlek precis som jag.